Saxat ur Skärgårdskryssaren nr 2 2000

Triones Comback

Jag måste börja med att tacka för plaketten jag fick på årsmötet, jag blev mycket överraskad och glad.

  Det har varit en hel del uppståndelse runt båten sommaren –99. Alla ”vanliga” människor reagerar ju på att skärgårdskryssarna från 20-talet är vackra. I början av sommaren försökte jag förklara för folk hur genomgripande renovering Trione hade genomgått men det blev helt omöjligt att orka med efter ett tag.

De flesta oroade sig för att det var mycket slipjobb som tog tid på vårarna och kunde inte föreställa sig vad tre års heltids renovering innebär. Jag fick lov att ha fotografier från renoveringen i slutet av loggboken. De har den effekten på folk att man direkt klassas som halvgalen.

Nu till berättelsen om båten.

Jag var tidigare ägare till en 22:a från Estlanders 20-tal, Ibris III, en mycket rolig båt men liten, mycket liten. Jag höll på och letade efter en 40:a eller 55:a när jag på en TV 4 annons hittade Trione. Jag åkte till Pampas Marina där det stod ett vrak på deras projektparkering. Det vill säga, jag såg en vacker 40:a med några dåliga laskar och något påbörjad renoverig av ruff. Hem efter Lina, som alltid har tur med sig, och kan agera smakråd. Tro inte att jag tänker hjälpa till, sa hon och tillade att det där kunde väl inte vara så svårt att få ordning på (för mig). Killen som ägde båten ville ha 10 000kr med pressningen, men den fick han behålla. (Den var värd 6-7 tusen.) Jim Aaltonens kranbil lyfte ut båten och tog hem henne till Segeltorp och villatomten. 3,5 år senare lyfte han henne i sjön igen efter 10-15 år på land. Hade jag vetat hur dålig hon var hade jag aldrig vågat lyfta henne över andra båtar, ut från Pampas.

Skicket: Alla järnspant avrostade, all ek i botten uppruttnad inifrån, alla laskar förstörda av järn från laskbrickorna, halvruttet däck spikat uppe på ett annat gammalt däck, inget rufftak, rutten inredning, de kraftiga däcksbalkarna avsågade vid någon tidigare klantrenovering/ombyggnad, friborden perforerade av flera flyttningar av röstjärn och blykölen utbytt mot järn. Båten var naturligtvis inte i samma ”form” som när hon var ny heller.

Flitigt användande av dåligt galvade skruvar/nitar, vid tidigare jobb på båten, är det som har förstört mest av mahognyn. Det var också de enda som jag inte hade räknat med.

Nuläget: Alla spant och bottenstockar i rostfritt, all bordläggning under vattenlinjen i gotlandsfuru. Alla däcks- och rufftaksbalkar är nya, två ekar från Segeltorp gick åt för köl, stävar, döträ o.s.v. Holm i Sala hade mahogny och Oregon Pine. Biltema har, som tur är, ett stort lager av syrafast skruv och mutter. Jag byggde en maskin för att göra kopparbrickorna till nitarna. (Lärarlönen är inte anpassad för båtbygge.)

Ett eget segelbåtsdrev har jag konstruerat med utgångspunkt från en 35hk Chrysler utombordare.

Specialförstärkningar behövdes lite här och där. Det var ganska lätt att se var båten var för svag i grundkonstruktionen. En båt som har ett så skarpt slag behöver starka bottenstockar och knän. Jag har t.ex. ett knä mellan akter och roderstäv där hjärtstocken går igenom som är integrerat med ett annat mellan roderstäv och köl, båda i rostfritt

Grundtanken i projektet har varit att jag ska slippa sitta i himlen om åttio år och höra någon stå och jobba med ”min” båt och gnälla på kvaliteten. Därför finns ingen plywood utan det är massivt däck och rufftak. Massor av giftiga saker har gått åt (blymönja, cuprinol) så någon svanmärkning får jag nog inte.

Första säsongen seglade vi, utan inredning, mest olika tester. Tre tävlingar där vi snabbt märkte att hon var snabb genom vattnet men mycket vek. Tomas Brolin och ”Henkan” fixade fram bättre segel (tackar) så vi fick bättre fart. Till Riddarfjärden hade jag lånat in segelkunnigt folk som seglade Trione med mig som fördäcksgast. Det var mycket lärorikt att sitta och analysera hur båten uppförde sig. Slutsatsen var glasklar: för vek för kryss.

Så vad gör man. Det var bara att krypa ombord på Aurora och sen på Fjäril, som båda är Triones systerskrov, med en tumstock och mäta höjden mellan vattenytan och relingen på dem. De var mycket lika, Aurora lite djupare i fören.

Trione flöt däremot en decimeter högre i vattnet.

Hem till båtklubben och fram med tiolitershink och tamp. Nittio hinkar senare flöt vi på fjärils märken. Niohundra liter vatten omräknat till bly med hänsyn till Archimedes princip bla bla bla o.s.v.

Curre lånade ut ett specialbadkar. Jag skrotade en rutten P28:a med blyköl och åkte runt till Huddinges alla däcksfirmor som hade hinkar med balansvikter.

En lite mindre miljövänlig tid senare var en ny köl klar och sitter nu fast på båten. Det finns nu också inredning i Trione. Det som återstår är segelsponsor……………

Slutsats: Förra numret innehöll nybyggnadstips. Det är väl bra med nybyggen, men tänk på att det totala antalet båtar som har byggts är så stort att de riktigt bra själarna har tagit slut. Jag förstår att man kan uppfattas som lite galen när man gör ett sådant här jobb men i den lilla ekbit av kölen som finns kvar, överlevde Triones själ och den är oersättlig. Det har märkts under bygget på hur hon har protesterat när jag försöker slarva och hjälper till med svåra moment som ger hennes ursprungsidé rättvisa.

                   Nils Forsfält, 40 S64 Trione.